Jag är alltså 45 år och äntligen ska jag få genomgå en np-utredning! Jag har genom hela livet känt att något "diffar". Att jag är "fel", att något är annorlunda. Som liten förklarades mitt beteende med att jag var blyg (ja, mer eller mindre sjukligt blyg) och extremt mammig. 

 

Duktig flicka som jag är observerade jag andra och lärde mig efter hand hur man förväntades bete sig i olika situationer osv. Jag blev en riktigt skicklig skådespelare. Vilket ju ledde till att jag ofta känt att jag inte är mig själv, att jag spelar en roll. Jag har känt mig som en alien som lärt sig hur människor gör. Något så när i alla fall. Men under tiden jag gjort mitt bästa för att spela "normal" har det tagit enormt med energi och kraft och lett till att jag till slut inte visste vem jag var. 

 

Ända sedan tonåren har jag med jämna mellanrum hamnat i depressioner. Flera gånger har jag också diagnostiserats med utmattningssyndrom, senast förra vintern/tidigt i våras. 

 

Genom livet har jag funderat på vad som är annorlunda med mig. Jag har läst och sökt information. Jag har i perioder funderat på om jag har adhd, om jag är bipolär, har borderline eller helt enkelt bara är knäpp!

 

Givetvis är det många fler saker än ovanstående som till slut ledde mig fram till att jag troligtvis har någon form av autsim/asperger. Jag kommer att återkomma till detta senare - vet själv hur skönt det kan vara att läsa om andras upplevelser och faktiskt känna igen sig i vissa saker. 

 

I alla fall, det var när min äldste son fick sin autismdiagnos som jag började fundera i dessa banorna. Han och jag var ju i ärlighetens namn ganska så lika. Inom många områden. Vilket gjort att vi förstått varandra men också "krockat" ibland. 

 

Och nu äntligen är det dags att kanske få svaret på varför jag alltid känt mig så fel, varför jag mått så dåligt osv. Psykologen jag träffade vid psykiatrins tirage-mottagning menade att han skulle kunna ha satt en aspergerdiagnos på mig där och då men att det ju inte är så det funkar. Har nu varit på ett första möte och fyllt i en massa självskattningar mm. Nästa gång, i början av februari, väntar en 3 timmar lång session med två psykologer. Jag ser fram emot det! 

 

Och så här i de sista skälvande timmarna av 2017, som för mig varit ett ganska jobbigt år, så känner jag förhoppning inför 2018, att det ska bringa lite mer klarhet i vem jag är och varför jag är som jag är. Det känns hoppfullt! 

 

Jag önskar er ett gott slut och en bra början på det nya året! Vi ses 2018!!