Jag blir allt oftare medveten om att jag "spelar teater" i sociala sammanhang. Ibland kommer jag på mig själv med att tänka "men varför säger/gör jag så?" eller "ah nej, nu överdriver du nog den käcka tonen lite!". 

 

När man är osäker i sociala sammanhang, när man inte riktigt kan de sociala koderna och när man känner sig allmänt obekväm och inte vet hur man ska bete sig - vad gör man då? Jo, man observerar andra och lär sig att härma. För min del har detta härmande, efterapande, teaterspelande - kalla det vad du vill - blivit en av mina mest frekvent använda strategier för att ta mig runt i livet. Men det är egentligen först på senare år som jag fullt ut blivit medveten om att det faktiskt är så att jag spelar teater. Och jag är, om jag dömer utifrån vad andra säger och deras rekationer, ganska så bra på det också! 

 

Med tanke på denna överlevnadsstrategi blev jag eld och lågor när jag fick se boken "Konsten att fejka arabiska" av Lina Liman och begav mig till Akademibokhandeln för att köpa den så fort den kommit ut. Så mycket igenkänning! Och ändå har jag inte varit i närheten av det extremt dåliga mående som präglat Lina Limans liv. Har du inte läst boken - gör det! 

 

I vilket fall som helst, vad är då problemet med att man fejkar och spelar om man nu är så bra på det att man kommer undan med det kanske någon frågar sig. Jo, det är nämligen så att när man hela tiden måste göra sig till, spela och agera på ett sätt som inte kommer naturligt så blir man trött. Så in i bombens trött! Vissa talar om social baksmälla och det är väl ungefär så det känns. Man orkar ett tag, sen behöver man ta en paus (klappa en hund eller en katt, dra sig undan till ett lugnt hörn osv) och fortsätter man sen kan man räkna med att man efteråt inte orkar något annat än att vara själv. Kanske får man huvudvärk och blir dödstrött. 

 

Så varför slutar jag inte med teaterspelet då? Jag kan inte! Duktig flicka som jag är har jag sedan unga år lärt mig vad folk vill ha, vad som förväntas av en osv och jag har så attans svårt att sluta! Det kommer liksom automatiskt! Däremot har jag med åren blivit bättre på att välja mina "strider" eller rättare sagt sociala tillställningar med omsorg. Jag tillåter mig att hoppa av om jag har en dålig dag eller om jag känner att energikontot börjar sina. Lika så om det är något sammanhang som är långt utanför min comfort zone. 

 

Min förhoppning är att, om nu min utredning landar i en diagnos, jag ska komma att få tips och råd i hur jag ska komma ifrån min ofrivilliga skådespelarkarriär! 

 

Ha det gott!