Gårdagen började inte bra. Det märktes redan när jag väckte A att det var "en sån där dag". Svårt att kommunicera, svårt att komma ur sängen. Men, till slut lyckades han komma upp och fick på sig kläder men var på ett ruskigt humör. Det visade sig att tröjan jag köpt till honom inte föll honom på läppen och den slets av och kastades på golvet. Jag, som redan var stressad och är inne i en period när jag inte mår särskilt bra, kände hur något rämnade.... Jag tog upp tröjan, kastade den över rummet, skällde lite (ja, jag skämt och vet att det är totalt fruktlöst) och knallade ut i köket och sparkade på en påse med pantfalskor som flög över golvet. 

 

Efter en stund var vi ute i bilen och väl framme vid skolan lyckades vi komma in. Det var ingen vänlig blick jag fick av min älskling när han gick in i klassrummet... 

 

Anyway - jag har bett om ursäkt för att jag "tappade det" och jag tror att A godtagit min ursäkt och faktiskt förstår. Kan väl säga är det någon som förstår när det brister eller när man reagerar på t ex ljud, intryck osv, så är det ju A. Det känns ändå lite fint att vi delar detta. Vi förstår varandra men det gör också att vi krockar emellanåt. Vi är väl helt enkelt för lika! 

 

Idag var återigen en svår morgon men efter att ha lämnat lillebror på skolan körde vi hem igen och nu spelar prinsen PS4 och är ganska nöjd. Vi gör ett nytt försök imorgon. För, så sant som det är sagt: Imorgon är en annan dag!